Igår var det födelsedagskalas för Johanna, den berömda munspelaren, sångaren och syntharen. Vi åt tårta, lyssnade på madness och annan gammal musik, pratade gamla anekdoter, sjöng ja må hon leva och hej jag heter bengt. Några gömde sig uppe på loftet och andra var allmänt uppspelta. Själv lekte jag Rebecca/Fiona; hade blått läppstift och mitt köp på konsum "medgavs ej".

Så går det. När man kommer hem på kvällen och är hungrig och inte vågar ställa sig i köket och laga mat. Då tar man en mandarin, spinger upp på rummet och sätter igång datorkameran. Och det gör man varje kväll. Inget konstigt med det. Inget konstigt alls.

Verkar bara vara jag som tyckte detta var kul.

Ärligt talat så vet jag inte riktigt hur det kommer gå att vara borta från min kära bror så länge. Det kommer bli tomt. Vi åt middag hos pappa idag och Maya kunde inte säga hejdå. Hon sprang efter oss i trapphuset och vägrade gå upp igen. Som sagt. Det kommer bli tomt utan Edward. Det är tomt redan nu.

Hösten börjar ta slut och vi går mot vintern. Häromdagen när jag gick hem var allting vitt och det var tyst som i graven. Ni vet sådär lugnt som det blir när snön har lagt sig och allt är mörkt förutom snön som lyser upp. Tyvärr har jag bestämt mig för att inte gilla vintern. Men om jag inte hade gjort det skulle det varit mysigt.

Om några få dagar åker min bror till Centralamerika och stannar där i fyra månader. Eftersom vi varit borta från varandra i typ högst två veckor kommer det bli otroligt konstigt. Jag får väl trösta mig med ett stort rum och en ännu större säng med tempurmadrass.

Det finns saker som gör mig ledsen. Och kanske är dom fler. Än dom som gör mig glad.

Just nu i alla fall.

För er som missat det - ikväll är det historisk spelning på 37an.

Walking Talking Jesus är dom enda tjejerna. Det tycker jag är konstigt.

Så jag har gjort en spellista med andra coola katter. För tjejer, vi måste höja våra röster för att höras.

Jag älskar numera att öppna kylskåpet. Där inne finns nämligen ett resultat av min mors storstädning i mitt och Alvas rum (som utfördes efter att vi trodde att vi hade fått hem ett litet maldjur, vilket visade sig vara en vanlig nattfjäril).

En Martens Lager. Dom förföljer oss. Dom lämnar oss aldrig.

Det finns liksom alltid saker att göra när man inte vill göra det man borde. Som att gå igenom sina bilder och hitta tusentals egocentriska fotografier. Bland annat en grudgebild plus en bild på ett halsband gjort av danska femmor.

Det finns så mycket annat som man vill göra. Men livet verkar gå ut på plugg, mat och sömn.

Igår var jag svettigare än jag någonsin varit förr. Igår, bland sjömansklädda och randiga likar, dansade och hoppade och sjöng och skrek och log jag tills mina ben gav vika, tills min röst inte längre fanns och tills krafterna tagit slut. Igår såg jag in i några av de vackraste ögon jag någonsin fått möta. Igår fick jag lyssna till äkta toner om olycklig kärlek, om längtan och om hopp, om det finaste som finns och om det som inte längre finns kvar. Igår gick jag hem genom mörka gator med det bredaste leendet på läpparna, nynnandes på dom finaste låtarna en svensk man någonsin skrivit.

Och det var värt all väntan, all kyla, allt svett, alla krafter. Det var värt så mycket mer.

Det var bland det finaste jag någonsin varit med om.

Musiken slutade aldrig.

Det ligger ett block uppslaget framför mig. På det borde det finnas en massa vackra franska meningar, men det enda jag ser är blanka rader. Ibland kan livet vara en massa blanka rader. Men på lördag är det Håkan och då kommer varenda sida fyllas med det allra finaste man kan tänka sig. Och sedan ska jag fortsätta fylla sidorna, rad upp och rad ner. Jag tror jag börjar med franskan.

Om det är minusgrader, ispölar på trottoaren och snö på taken. Räknas det som vinter då? Om kylan kryper in under skinnet och om det skymmer klockan fyra. Är sommaren slut då? Jag vill bara gömma mig under täcket och ligga i en dvala tills fåglarna börjar kvittra, tills det gråa försvunnit och tills det aldrig riktigt blir mörkt.

Kommer hem från Köpenhamn. Är trött. Är äcklig. Inser att det finns plugg som väntar till klockan tio tjugo imorgon. Tänker tillbaka. Vill tillbaka. Vill strunta i att tänka. Vill bara fira J-Day, dricka billigt vin från netto och dyr öl från moose. Vill bara att det ska bli lördag. Vill bara se honom (ja honom) på scenen (för nu är det bara etthundrafyrtiotvå timmar kvar) och vill bara att det ska fortsätta vara lördag sen. I all oändlighet. Jag tror det är dags för mig att sova.

Tora får agera spöke när klockan slår tolv på halloween och det inte finns något annat att säga än att höstlovet är det bästa som finns. Jag älskar att kunna sitta uppe och göra meningslösa saker om nätterna och jag älskar att kunna sova på dagarna. Jag älskar känslan av nytvättade lakan och jag älskar dom gula löven på marken. Jag älskar chokladsås som stelnar och jag älskar att det inte finns några krav. Jag älskar att vara trött när jag går och lägger mig och jag älskar att vara pigg när jag vaknar. Jag älskar att göra halloween till det man vill att det ska vara och jag älskar att inte bry sig om något. Jag älskar att jag ska resa bort från skiten och jag älskar att när jag kommer tillbaka är det bara är etthundrafyrtiofyra timmar kvar till Håkan.

Och jag älskar att älska.