Ibland kan man liksom bli ledsen över något som någon annan har gjort, och man vet inte om den personen gjorde det medvetet eller om den inte tänkte. Och oavsett varför den gjorde det så känner man sig ensam och sitter på sitt rum och vet inte riktigt vad man ska göra, för egentligen vill man inte sitta ensam på sitt rum, men man vet inte vad man annars kan göra. Och när man pratar med någon annan som säger något annat känner man sig ännu ensammare och man kan liksom inte prata om det riktigt fast man skulle vilja. Och sen känner man sig påträngande och det vill man inte, men vad ska man göra om man inte vill sitta ensam och ledsen? Jag vet inte. Men ibland är det så.
Fast oftast blir det bra till slut. För det finns alltid någon där. Och man behöver inte längre vara ledsen över något som någon annan har gjort.