Jag sitter i mitt rum. Jag är femton år och går i Katarina Norra skola. Imorgon är jag ute på galej. Då är jag femton år och skollös. Då går jag och min tioårs gamla skolkamrater åt olika håll, åt olika framtider och olika liv.

Igår var jag med människor som jag gått förbi varje dag, varje vecka, i tio år, men kanske aldrig pratat med mer än några ord och hejar då och då. Igår förstod jag att jag missat en del trots att jag varit med i ett helt jävla decennium. Jag har avskedat en massa personer med det ena eller det andra och hållit mig vid de mina. Men varför då? Vad har jag missat?

Så nu ska jag krama ur det sista ur den här gamla skolan och de här gamla eleverna. Jag ska dansa ut ur skolans korridorer och jag ska få ut det som gömt sig längst ner i sörjan. Allt det fina och roliga som faktiskt finns där.

För nu slutar vi grundskolan och nu är det slut på det roliga(och det tråkiga, och det jobbiga, och det härliga, och det fina, och det fula). Och tro det eller ej. Jag kommer sakna allt från tråkiga klassrum till japanska kjolar till ekologisk mat till labbrapporter till långa luncher i matsalen till mattelärare och hela jävla allt.