Det har inte riktigt gått som jag tänkt mig (med bloggandet). Kan bero på att mitt liv är oerhört ohändelserikt för tillfället. Eller så är det bara jag som värderar händelserna på fel sätt. Jag skulle kunna ta tillvara på allt, men det är svårt när tankar kommer i vägen. Nu ska jag klä på mig en vit ungomsorgtröja med namnlapp och bege mig på pendeltågsfärd långt utanför tullarna. Umgås med människor som sedan länge gått sönder inifrån men ändå har livsgnistan kvar. Eller så är det samhället eller omvärlden som varje dag tänder gnistan på konstgjort vis för att hålla en uttjänad kropp vid liv. Varför måste livet ständigt vara så närvarande?