Detta jobb innebär att jag kommer vara förkyld, bajsluktande, megatrött, ständigt utmattad och hitta tillbaka till barnasinnet 40 timmar i veckan det kommande året. (plus att cashen kommer rulla in och jag kommer dansa hela vägen till banken)
Igår hittade jag tvåtusen bortglömda kronor i ett gammalt kassaskrin. Inte mycket som förändrats sedan jag var tolv år, både sparandet och lyckan av det är intakt.
Hej vänner, jag e i fjällen. Här åker en skidor men mest ankarlift, dricker jämtlandsipa, fryser i solen, tänker på att plugga, pluggar inte, är utmattad som om en sprungit maratonlopp några gånger i rad några dagar i rad och har ont i alla delar av kroppen.
Imorgon ska jag åka buss i flera timmar sen e jag hemma PUSS
Jag blir så trött, uppgiven och provocerad när jag ser facebookvänner som delat sånt här och affischer på stan med budskapet "så skyddar du dig mot våldtäkt" och en delstat i Indien som förbjuder kvinnor att gå ut på kvällen för att förebygga våldtäkter. Som att det är offren som ska tyglas. Som att det är de som blir utsatta som ska bli skuldsatta. Som att det handlar om hur långt hår en har eller vilka kläder en har på sig eller vilken väg en tar hem. När det egentligen handlar om ett större kvinnoförtryck. Och när det handlar om en störd maktlystnad hos störda män som tar sig i uttryck i störda beteenden i en störd värld.
(tänkte på det här på väg till skolan och kände ett behov av att skriva av mig lite trots att det är sagt tusentals gånger, det verkar ju ändå inte förändra något liksom)
Det här med studenten är dyrt. Och jag som hoppats på att flytta hemifrån till sommaren. Bör ha ett jobb för att lösa denna ekvation. Men eftersom arenajävlarna vill veta vad jag gjort varenda klockslag de senaste fem åren så äre lite klurigt. Någon som vill agera referens från tågluff, barcelona, paris, köpenhamn, festival eller valfri annan resa är det välkommet. Säg att jag är snäll och duktig och ansvarsfull och allmänt bäst så blire bra.
Det slog mig att det här med att skriva på en blogg är fanimej bra. Så nu ska det (kanske och förhoppningsvis någorlunda regelbundet) börja skrivas igen. En värld av möjligheter öppnar sig, va?! Jättemycket, otroligt stört jäkla jättemycket, har hänt sedan det ens ägnats en tanke åt älskade gamla poppidoo-bloggen. Ungefär såhär: ensamheten beror på saknad och inte på avsaknad plus att jag var en liten omyndig skit som blev utslängd från charlies och använde passkopior och slapp betala 150 kronor till bliblioteket.
I alla fall. Ni är räddade. Jag är tillbaka. wooohheyyy
